Friday, August 16, 2013

Föräldrajobbet

Andreas är tillbaka på jobbet och jag är återigen ensam med Astrid på dagarna, vilket känns väldigt tungt. Jag har höga krav på mig själv gällande egentligen allting, och då såklart också på att vara en "bra mamma" och att få gjort saker om dagarna. Med få gjort menar jag både roliga grejer och mer trista nödvändiga grejer, problemet är bara att inget av det hinns med i den takt jag vill.

Jag trodde att det skulle passa mig att vara mammaledig, eftersom att jag verkligen älskar att vara hemma. Men jag älskar ju att vara hemma och greja med saker som jag vill göra, inte att vara hemma och sjunga barnvisor och roa någon annan. Ska jag vara ärlig så är det faktiskt fruktansvärt trist att vara mammaledig. Jag längtar tillbaka till skolan! Om det blir några mer barn i framtiden så måste det bli under förutsättningen att vi kan dela mer på föräldraledigheten, ta några dagar per vecka var. Det passar säkert inte alla, men jag tror att det skulle passa oss mycket mycket bättre.

Att helt pausa mina intressen under småbarnsåren kommer helt enkelt inte gå om jag ska behålla mitt psyke intakt, men däremot ska jag efter tips från kuratorn försöka att schemalägga egentid lite mer. Om jag vet att jag får någon timme när någon annan har hand om Astrid så är det förhoppningsvis lättare att fokusera på henne om dagarna. Så slipper jag bli sur på henne när hon vaknar efter bara 20min när jag räknat med att hon skulle sova en timme osv.

Självklart älskar jag mitt barn, och att få ett leende av henne är fantastiskt. Men jag behöver tänka egna tankar också, och det tänker jag inte ha dåligt samvete för. Fast jag har dåligt samvete för det ändå, fast jag tänker att jag inte ska ha det... livet som mor är ej en dans på rosor alltså.

25 comments:

frksnupp said...

Kjenner meg godt igjen her. Ikke ante jeg at det skulle være så krevende å måtte være til stede for et lite menneske døgnet rundt. Men det er det-og den dårlige samvittigheten tror jeg alle kjenner på innimellom. Den hjelper jo ikke, men jeg tenker at den forteller at vi gjør en god jobb, tross alt. Så nyt egentiden din, selv om den ikke er så stor som før ;)

Anonymous said...

Känner precis som du! Tycker det jobbigaste med att ha barn är att tiden man kan "försjunka" i sig själv nästan försvinner... Men det blir lite lättare ju äldre dom blir. Och i förlängningen tror jag barn mår bra av föräldrar med intressen.
/åsa

Tess said...

Känner också igen mig. Min dotter är stor nu (8 år) men snart är det dags igen för mig att vara mammaledig med nr 2. Med dottern var jag hemma i 2 år och hade stora ambitioner om att fylla varje dag med meningsfulla aktiviteter och blev besviken på mig själv när det inte gick som planerat. Och att inte få tid för sig själv! Även jag blev sur och lite irriterad när sovtiden inte blev så lång som JAG hade tänkt. Även om man älskar sina barn gränslöst så behöver man egentid också! Hoppas att resterande tid hemma blir bra för er båda.

Anonymous said...

Jag har inte barn själv, men befarar att det är ungefär som du beskriver det som jag kommer att känna mig. Hoppas du kan hitta en lunk som gör det lättare
/Emma

Anonymous said...

Hva med dagis eller dagmamma, f eks 50 % av tiden? Digger Marius attacks -supert at du får vært litt kreativ, i det minste....Var i en lignende situasjon, men hadde heldigvis snille besteforeldre. Det blir sikkert mye artigere når hun blir litt større. Lykke til!

Knitbyme said...

Jag var hemma med sista barnet ca 2.5 år. Var heltidsgäst på världens bästa Öppna Förskola som nu ligger på Höstvädetsgata 1. Gaveln på huset där apoteket vid Vårväderstorget ligger. Även öppen för dom som inte bor i Biskopsgården. Tror de öppnar nästa vecka. Tror det kan vara något för dig med personal som är trygga o har jobbat länge. Vet en annan stickerska som går dit ibland:) det BLIR bättre. Jag lovar!

Helena said...

Din ärlighet inger mod. Kämpa på och fortsätt berätta om hur det går.

Anonymous said...

Känner så igen från när jag var hemma med äldsta barnet. Dagarna var såå långa och jag höll på att gå under av brist på stimulans och egentid. Men det kändes mycket lättare att vara hemma med nr 2 och 3. Både för att det blir lättare när man har mer rutin, och för att det är roligare och mer stimulerande att ha hand om fler barn (och ganska snart kan de ju också leka med varandra så att man kan få lite mer egentid).
Jättebra att du "vågar" skriva om detta - att det inte alltid är jätteroligt att vara med små barn - för annars pratar folk nästan alltid bara om de positiva sidorna.
/Sara

Anonymous said...

Jag är hemma med en 1,5-åring och känner igen mig i det du skriver. Varje dag längtar jag efter barnets sovstund så att jag ska få vara ifred och göra något som JAG tycker om. Jag har stressat över och varit väldigt missnöjd med att inte hinna med sådant som jag vill göra,för det finns ju så oerhört mycket jag vill och nästan ingenting hinns med. Bortsett från att schemalägga "egentid", jag och min man har en eftermiddag eller kväll var varje vecka och det är jätteskönt! så tycker jag faktiskt att det har blivit lite lättare sedan någon sa till mig att mitt jobb är att vara med barnet, punkt. Först blev jag arg, men efter ett tag gav jag liksom upp och tanken blev lite rogivande. Ju mindre av "mina" saker jag förväntar mig att kunna göra på en dag, desto mindre besvikelse.
Det är en livskris att bli förälder. En lycklig sådan förvisso, men ändå. Det dröjde ett år ungefär för mig att finna mig i att vara mamma, jag tycker att det har varit enklare sen dess.
Hoppas du hittar något sätt att förhålla dig till dig själv och dina önskningar och krav som gör att det känns bättre!
/Elin

Trine said...

Din ærlighet er befriende...
Og din tid kommer. Du må bare leve gjennom dette.

Anonymous said...

Jag känner också igen mig på pricken i det du skriver. Jag har tyckt att det har varit enormt tufft att ge upp mina egna önskemål och intressen. Vi har dessutom ett barn med pyttelitet sömnbehov, och vi bor väldigt långt från släkten på båda sidor. Men efter 1,5 år och med nr 2 på gång har jag så smått börjat acceptera läget. Dock har det varit underbart att jobba medan pappan har varit hemma och jag ser inte fram emot att gå in i den "lågintensiva" mammaledighetsvardagen igen. Förstår inte alls de som bara njuter och menar att det är bästa tiden i livet. Jag älskar förstås också barnen mer än allt, men oj vad jag längtar efter att läsa en god bok eller sy om klänningen som legat på hyllan ett par år nu...

Hedda said...

Så här har jag också känt, det blir bättre, om inte alls så lång tid! Anakin är ju 2 nästan och leker en massa på egen hand även om det såklart fortfarande är en hel del underhållande. Sen är det ju en stor skillnad när du slutar amma... Och jag tror att en blir en bättre förälder som en får ägna sig åt annat än barnet, egentid är liksom inte bara för förälderns skull! Efter att ha fått greja med egna grejer ett tag längtar jag efter Anakin så att det gör ont liksom :D

Anonymous said...

Passa er, snart har ni en finnig jävla unge som ska ha senaste modellen av Conversedojo

mia said...

Jag tycker också att det är så himla skönt att du vågar skriva om sånthär! Kämpa på och allt gott till dig.

Sofia / rufi design said...

Åh vad jag älskar det här inlägget. Känner igen mig så mycket! Snart väntar en ny föräldraledighet och jag känner mig ärligt talat lite nervös även om jag längtar som tusan efter bebisen.

Ilsefin said...

Jag känner igen mig så mycket i det här. Och mycket av det andra du skrivit om att vara nybliven förälder och föräldraledig.

Det är verkligen en känslomässig bergochdalbana. Jättemysigt och härligt och skitjobbigt och ganska tråkigt. Att vara hemma hela dagarna med bara en bebis som sällskap, det blir tråkigt. Jag kände det som att jag höll på att ruttna inombords bitvis. Att det som var jag (mina hobbies, tankar, åsikter, drömmar osv.) bara försvann och suddades ut. Och så samtidigt det där *#¤&! dåliga samvetet över att jag inte orkade och förmådde vara en bättre mamma.

Jättebra att du har en kurator att prata med. Jag tycker att du ska vara stolt över dig själv som ändå tar tag i problemen och ber om hjälp. Det är nog många som inte vågar erkänna såna här saker ens för sig själva eller sin partner. Just kring mammarollen finns så väldigt mycket åsikter och tankar om hur man ska vara och vad man ska göra.

Jag måste säga att jag tycker att det har blivit väldigt mycket bättre det sista halvåret. Min dotter är nu 15 månader. Hon kan kommunicera på att annat sätt genom att prata, peka och visa, hon skojar och busar tillbaka och hon kan sysselsätta sig själv på ett annat sätt. Visst hon behöver också vaktas lite mer (hon är en riktig klätterapa), men man har ett helt annat utbyte. Och nu när hon är större så sover hon inte längre flera småsnuttar utan oftast 1½-2 timmar i sträck. Det är helt galet hur mycket man kan få gjort när man har lite mer sammanhängande tidsperioder av "ledigt".

Under våren har vi haft möjlighet att göra så som du skriver, att vi jobbat varannan dag och varit föräldralediga varannan dag. Det har varit jätteskönt. Jag njuter av att komma till jobbet och få träffa vuxna, använda hjärnan, kunna gå på toaletten och ta fikapauser. Och jag njuter också av hemmadagarna på ett helt annat sätt. Så det är verkligen något jag kan rekommendera, om man har möjlighet. Jag har ingen aning om er situation, och borde med andra ord passa mig för att komma med råd. Men kanske kan din partner vara föräldraledig en dag i veckan under en kortare period? Så får du lite andrum ibland?

En sak som vi gjorde var att den som varit hemma på dagen fick en halvtimmes ostörd egentid under kvällen. Vetskapen om att jag hade den där stunden på kvällen hjälpte mig ofta att ta mig igenom dagen.

Det blev kanske lite lågt det här. Varje gång du skrivit om ditt föräldraskap har jag tänkt att nu ska jag försöka skriva en klok och bra kommentar, men så har det hänt något så att det inte blivit av. Så nu får du en lång och svamlig kommentar istället :)

Sjömans-Elin said...

Slås åter igen av hur cool du är. Om alla vore som du hade folk inte haft dåligt samvete. Kram!

Jo said...

Vad modig du är som skriver om detta! Jag har ju två veckor kvar av vår gemensamma ledighet, sen börjar J jobba och jag blir hemma med H.
Jag är orolig att jag ska klättra på väggarna, särskilt som vi bor en bit utanför stan. Promenadavstånd, visst, men jag har inte folk inpå knuten. Än så länge saknar vi ju lite rutiner eftersom den ena dagen inte har varit den andra lik, så min förhoppning är att rutiner ska ge mig lite tid då jag kan göra nåt.
Vi har ju redan stött på detta med att jag känner mig låst etersom J har jobbat med altan och det har varit för varmt för att vara utomhus med H. Jag har dock fått lite egentid, bland annat en tur till Göteborg igår, det var väldigt skönt, får jag erkänna!
Hoppas att det reder ut sig för dig och att du slipper det dåliga samvetet, för det ska du inte behöva ha!
Kram!

Iréne JB said...

Hög igenkänningsfaktor! Tyckte att det var väldigt trist att vara hemma med första barnet. Kände inte så många häromkring och hade dåligt med egentid. Pratade "hål i huvudet" på maken när han kom hem på kvällarna. Däremot, att vara hemma med två var mycket roligare. Då kunde jag inte förvänta mej någon egentid och dessutom så var barn nr 1 större och kunde göra saker ihop med mej.
Maken tyckte dock helt tvärt om. När han var hemma med nr 1 tog han henne i bärryggan och gick ut och gick i skogen. Det var svårare med två.
Med nr 1 var jag hemma ensam lite drygt 1 år, sedan var vi hemma båda två över sommaren (jag är lärare). Med nr 2 var jag hemma knappt 1 år och maken var hemma en termin.

Clara said...

Så himla skönt att så många känner igen sig, jag blir verkligen lättad över alla era kommentarer. Tack!

Dagis är inte aktuellt riktigt än, men ska helt klart vara mer på öppna förskolan. Och så tror jag, precis som du säger Hedda, att det blir bättre när jag slutar amma. Då kan jag iaf vara borta mer på kvällarna.

Clara said...

Ilsefin: tack för din fina kommentar! Vi har börjat fundera på hur vi ska göra, och just nu jobbar Andreas hemifrån några dagar i veckan. Det är jätteskönt! Och i januari blir det han som tar större delen, det längtar jag efter. Tyvärr kan vi inte dela upp det på några dagar i veckan var när jag pluggar, men det verkar verkligen toppen.

Jag ser fram emot att Astrid ska bli äldre, både av din och flera andra kommentarer förstår jag att det blir lättare.

Medea said...

Här kommer en tanke från mig. Mina barn är stora nu och jag minns förstås inte precis hur det var när jag var hemma med första barnet. Men en sak som gav mig kraft var att ha lite projekt här och där, att ha en skrivbok med mig där jag var för att skriva upp idéer som dök upp just när jag satt mig att amma. Och framför allt annat har jag tur som klarar/-de av att bli avbruten och sedan starta om när det blev några minuter över. För mig är det inte så att jag m å s t e ha lång sammanhängande tid för att göra en sak utan kan göra lite då och lite sen igen om det blir tid över.
Hoppas att det snart känns bättre för dig och att du orkar ta du till Öppna förskolan tex. Det fanns inte ens när min äldsta var bebis.
Lycka till med din goa unge

Manduzana stickar said...

Du är så himla modig som vågar skriva om sånt här så offentligt!
Jag har inte bra råd eller tips utan vill mest bara skicka massa styrka och ork till dig. Och säga åt dig att INTE ha dåligt samvete ;)

Malin said...

Vad fint och starkt att du delar med dig av det här. Styrkekramar!

ANNEPÅLANDET said...

Jeg syns du er flink, jeg, og modig som skriver åpent og ærlig om hvordan det er å være nybakt mamma.

Det første året med små barn er tøft - men det er verdt det. Det blir lettere etter hvert! Stå på, lev i nuet og nyt de små gledene, for småbarnstiden er så kort. Ingen er perfekte, så det er ingen ting å ha dårlig samvittighet for :-)