Thursday, February 4, 2016

Första hjälpen väskor

Jag har jämt en massa småsaker som skramlar runt i botten av mina väskor, ni vet plåster, tamponer, nån karta med värktabletter osv. Så jag bestämde mig för att sy en liten väska för att samla ihop allt. Först sydde jag den bruna som blev för stor. Sen sydde jag den gröna som fick en ful och klumpig dragkedja. På tredje försöket sydde jag den blå och den blev perfekt för mina behov. Supernöjd! 

Den här kommer säkert också bli bra att ha, på resor eller liggandes under barnvagnen. Till den använde jag mönster och beskrivning från Delia Creates. Epi-pen Case heter det och finns här.  Tyget är rester från en klänning jag sytt och förstärkt med vliseline.

Den blå blev jag som sagt mest nöjd med. Jag utgick från den här beskrivningen men minskade ner storleken lite och la till ett innerfoder. Själva modellen är väldigt smart så jag kommer absolut sy fler såna här i större storlekar att ha som neccessär mm. 
Tyget och dragkedjan kommer från Stoff och Stil, en rätt tunn bomullsväv som jag förstärkt med vliseline. 

 Rymmer det nödvändiga! Värktabletter, allergitabletter, tamponger, plåster, sårtvätt, dextrosol, pincett och en liten ihopfällbar sax. Sånt där som behövs då och då.

Det här är de mått jag hade. De är inte helt rätt uträknade (dvs stämde inte perfekt när jag sydde ihop) men allt höll sig i alla fall inom 1cm sömnsmån så det fungerade. Mycket nöjd och kommer sy fler!

6 comments:

med nål och tråd said...

Så fin den blå är med den grova dragkedjan, jag är svag för kraftiga dragkedjor på nätta små necessärer. Väldigt fiffig modell, jag har sett den flera gånger på pinterest men inte kommit mig för att testa.

knitbyme said...

Jag gillar den bruna o sånt småttigtorkar jag inte sy. Såååå har du ingen användning för den så..... Kram Carina

Emelie said...

Fina!! Jag får nog ta å' testa på att sy mig en liten väska...
Vill bara säga oxå att jag tycker du är modig som berättar om din nedstämdhet/depression/ångest. Det hjälper mig och säkert många andra som mår likadant, man känner sig inte lika ensam. Ingen, förutom min man och psykologen, vet om min ångest. Går och grubblar på om iallafall svärföräldrarna ska få veta. (Mina egna föräldrar lever inte) Men det är svårt det där, det gäller ju att de reagerar på "rätt" sätt, eftersom vi träffas ofta. Kan ju bli jobbiga träffar i framtiden om det blir fel....
Hur som helst, du är modig! Kram!

Anonymous said...

Hej, hur gjorde du med fodret? Sydde du någon sömm för hand inuti? Jättefina nesseseärer blir sugen på att prova och mönstret såg ganska lätt ut! Tycker också som ovan att du är modig, har själv haft en depression och ibland kommer den där oron och ångesten tillbaka. Skönt att veta att man inte är ensam😏

ylva said...

Så himla fina, föll också för den blå :)

hondaflickan said...

Jättefin och precis vad jag letat efter... Man kan inte få köpa en?