Alltså, att vara gravid är än så länge verkligen inte min grej. Innan jag blev gravid oroade jag mig mycket för förlossningen (eller först och främst oroade jag mig för om jag skulle kunna bli gravid, det är ju verkligen inte självklart) men det här med graviditet trodde jag mest var något mysigt. Visst lite tungt och jobbigt på slutet och mycket hormoner och så, men för alla i min närhet har graviditeten inte varit något större problem.
Själv hatar jag den här jävla graviditeten. Slutresultatet glädjer jag mig såklart jättemycket åt, men vägen dit är så mycket jobbigare än jag trodde. Jag mår fortfarande illa, även om det blivit mycket mycket bättre efter vecka 12. Nu är jag i vecka 17+5 och mår fortfarande illa nästan hela tiden och kräks flera gånger per dag. Förutom att det är jobbigt fysiskt så är det väldigt psykiskt utmattande att hela tiden oroa sig för att må sämre, kräkas offentligt osv. Det enda som hjälper mot illamåendet är att aldrig vara hungrig, så varje dag tar jag med mig mängder med mat till skolan. Det är också stressande, att hela tiden tänka på mat och att äta äta äta. Trots det har jag inte gått upp ett kg än så länge, men jag har i alla fall inte gått ner något heller.
Jag försökte ta kort på mig + mage med självutlösaren. Skitsvårt ju. Men det syns i alla fall lite nu!
Bilbo säger i Sagan om ringen att han känner sig som för lite smör utbrett över för mycket bröd, och precis så känner jag mig också (jag liknar alltså mig själv vid ringbäraren? :p ). Noll energi, för den energi jag har går åt till precis det nödvändigaste. Jag får ställa in nästan alla sociala grejer, de blir bortprioriterade för lugna kvällar i soffan. Tack och lov att jag gillar stickning, om jag haft ett mer utåtriktat intresse hade jag nog gått under! Nu kan jag i alla fall få lite kreativt utlopp.
