En nervös mamma

Jag önskar att jag var en lugn och trygg mamma. På sätt och vis är jag kanske det, jag känner mig helt redo för att få barn och det ger ju en viss trygghet. Jag vet att jag kan ta hand om henne. Och nu är jag trygg i allt som har med amning att göra, vilket är väldigt skönt! Men på så många andra sätt är jag så nervös och orolig. Det svåraste för mig är att komma ut med Astrid. Utanför dörren alltså, på promenader osv. Jag har gjort det ett par gånger, men efter varje gång är jag helt slut psykiskt. Ska vi passa en tid eller åka spårvagn måste Andreas vara med, och som tur är eftersom han har ett flexibelt jobb så har han möjlighet att vara det.

Egentligen tror jag att det här är helt normalt, det verkar som att de flesta krisar på något sätt när de får barn. Jag kämpar för att inte anklaga mig själv för mycket, men vad svårt det är! Som vanligt är det så lätt att jämföra sig med andra, och som vanligt är det omöjligt att veta vad för andra saker de kämpar mot som inte jag vet om.

Att få barn i slutet av februari är också toppen på alla sätt utom ett, nämligen att ljuset kommer tillbaka. För många innebär det mer energi, men inte för mig. Jag blir så galet trött varje år vid den här tiden, och i kombination med sömnbrist p.g.a. bäbis som vill äta hela tiden är jag inte direkt på topp.

Det är ju väldigt skönt också att det inte längre är tabubelagt nuförtiden att må dåligt som nybliven förälder. Jag är inte så orolig för min egen del, tänker att det går över och gör det inte det så finns det hjälp att få (under graviditeten träffade jag psykologen på min MVC som var toppen). Och på det stora hela mår jag mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra!