Den älskade diktatorn

I lördags tog jag på Astrid en fin stickad kofta och tänkte att på vägen till lekplatsen kanske vi kan ta lite fina bilder i skogen? Det visade sig att barnet hatar skogen, började gråta när jag försökte få henne att uppskatta lekar med kottar och pinnar och bara bara ville till lekplatsen. Såhär ser jag ut när jag gett upp hoppet om en fin skogsbild. Astrid har tagit av sig den stickade koftan och mössan och är på bilen även på väg att ta av sig skor och strumpor. I Oktober. Barn är små diktatorer med stark och oberäknelig vilja. 

Så himla nöjd utan tröja, mössa eller skor

Så småningom fick vi i alla fall på skorna och koftan igen. Och det naturhatande barnet hittade en konstgjord gräsmatta att springa på. Lycka! 

Ett halvsuddigt bevis på att vi faktiskt var i "skogen" (alltså runt Ramberget, det är ju inte direkt skog men där är iaf väldigt fina bokträd). Sjalen hade egentligen jag på mig men den ville Astrid ha på sig, innan alla kläder åkte av vill säga.