Tänk om det fanns ett system som faktiskt tog hand om sjuka människor

Så jag skrev i förra inlägget att jag inte får någon ersättning från Försäkringskassan längre, och jag tänkte att jag skulle utveckla det. För ett halvår sen ungefär gjorde jag en utredning som försäkringskassan ville att jag skulle göra. I den utredningen kom de fram till att jag har en hel del svårigheter just nu, psykiska och fysiska saker (får tex 38 graders feber, yrsel, illamående, kräkningar och frossa vid minsta psykiska ansträngning/stress) som gör att jag bör vara sjukskriven. Men de kom också fram till att jag kan fungera väl i ett litet tryggt sammanhang. Denna sista mening har Försäkringskassan tagit fasta på och bestämde att ett litet tryggt sammanhang innebär att jag ska skriva in mig på 100% på Arbetsförmedlingen och inte längre får någon ersättning från dom. Det är inte riktigt min tolkning av ett tryggt sammanhang om jag säger så. Min läkare fortsätter att sjukskriva mig för utmattningssyndrom även om jag numera inte har någonstans att skicka intyget. 

Så i våras stod jag där utan ekonomiskt stöd och utan stöd från sjukvården. Ja för min "vård" de senaste 1.5 åren har bestått i att testa mig igenom en rad med piller med varierande biverkningar och att stå i kö. Och sen stå i lite mera kö. Efter ett års sjukskrivning fick jag träffa en terapeut som efter ett par besök bedömde att jag var för sjuk för henne, ett halvår efter det har jag fortfarande inte sett skymten av någon annan psykolog eller terapeut. Jag undrar ofta hur det är tänkt att jag ska bli frisk?

Det här har ju inget med stickning eller sömnad att göra som den här bloggen annars handlar om, men jag vill dela med mig av hur dåligt hela systemet fungerar. Jag är ju knappast ensam om att ha så här mycket trassel med Försäkringskassan och vården. Hallå välfärdssamhället, vad hände? Tänk om det kunde byggas upp ett system som faktiskt tog hand om sjuka människor istället för att behandla oss som skit? Jag är övertygad om att jag skulle bli frisk fortare om jag slapp allt det här. Tänk om jag dessutom kunde fått hjälp någonstans istället för att bara hänvisas till mediciner (alltså mediciner är såklart bra de också, men jag hade gärna fått lite mer hjälp än bara dom), men en sån utopi vågar jag knappt drömma om.

Bild på mig när jag gör grimaser för att inte se stel ut på bild, men kan också tolkas som att jag skriker ut min frustration över försäkringskassan.

Nu behöver ni inte oroa er för mig, jag har mot alla odds börjat må bättre. Hade jag inte haft ekonomisk trygghet i form av min sambo hade jag förmodligen inte levt idag med den stressen det ger att vara sjuk utan inkomst. Men nu har jag tack o lov Andreas och vi har tillsammans kunnat bestämma att jag är sjukskriven ändå, även utan ersättning. Jag har också fått en riktigt bra handläggare på Arbetsförmedlingen som genom dem kan hjälpa mig att få grön rehab eller någon form av arbetsträning, vilket jag hoppas på att kunna börja med så smått under hösten. Hen har också förståelse för att mitt första mål är att hämta Astrid på förskolan. Det tar ca 20-30 min dit med kollektivtrafiken (pga hennes sjukdom går hon på en förskola som passar hennes behov och det gör inte de närmaste tyvärr) och jag har fortfarande inte orkat hämta henne själv. Ja så ni förstår lite vilken nivå jag ligger på, inte direkt anställningsbar riktigt än om en säger så. Men jag är på väg att bli bättre, och för första gången på över 1,5 år tror jag på att det är möjligt att fortsätta leva och må bättre. 

Nu får jag nästan aldrig negativa kommentarer här, men jag vill ändå be er att inte skriva några negativa kommentarer på det här inlägget. Skulle ni inte hålla med mig om något eller på något sätt ha en åsikt om min sjukskrivning så ber jag er hålla den för er själva, jag är så skör just nu så jag klarar inte av något sådant. Men det tror jag ni vet och förstår :). Precis som jag hoppas att ni förstår att det går att se glad ut på bild och samtidigt ha ett stort inre mörker.