Wednesday, February 4, 2015

Livet och vardagen

Vi har täljning just nu i skolan, och det är så roligt men ack så intensivt. Jag känner i hela kroppen att jag är en stadsbo som inte är van att hantera yxa, såg och kniv. Träningsvärk och blåsor kom på en gång (och skärsår). Men roligt är det, trots att jag verkligen inte är särskilt bra. Fler bilder kommer, jag har varit så fokuserad på att lära mig att jag inte fotograferat särskilt mycket.

Astrid har äntligen börjat på förskola och det går verkligen över förväntan! Hon har alltid varit reserverad inför nya människor och efter alla sjukhusvändor har hon varit mer eller mindre rädd för alla nya bekantskaper (och med nya menar jag i princip alla hon inte träffar dagligen). Men nu är hon där varje dag 9-15 och det går fint! Lite ledsen ibland, men inte värre än de flesta barn är. Hon äter lite bättre efter att ha börjat också, smör och glass är favoriterna. Helst rakt ur burken :).

Det blev förskola tillslut och inte dagmamma. Förskolan hon börjat på ligger på Lindholmen och är den förskola på Hisingen som har lägst sjukdagar per barn, plus att de redan har två andra barn som sondmatas och alltså har vanan inne med allt sånt. Känns väldigt tryggt! Men jag längtar efter att kunna cykla, tvärförbindelserna på den här ön är inte särskilt bra.

Några dagar när Astrid varit på förskolan har jag kunnat sitta hemma SJÄLV och skriva/läsa skolgrejer. Det innebär fikaraster i stillhet med stickning och ljudbok och satan i gatan vad jag behöver det. Det ger mycket mer vila än vad sjukskrivning med hemmavarande barn ger. Ensamhet, jag behöver dig! Nu hoppas jag bara att mina och Astrids sömproblem snart ger med sig. Astrid har sovit oroligt under inskolningen och jag har problem med att somna, så ibland blir det inte så många timmars sömn per natt. För kropp och psyke som redan är rätt belastade blir det verkligen inte roligt. 

9 comments:

handelsevis said...

Vad skönt att ni verka ha hittat en bra förskola! Förskolan kan ju vara det bästa som finns när den väl fungerar. Vårt lilla gryn sov också oroligt i början men det rättade till sig när han kom in i det nya livet. Hoppas att det blir så för er också!

Irene Lundell said...

Hej,
Sjukskrivning med hemmavarande liten unge är verkligen inte sjukskrivning, hur kunde någon tänka att det skulle vara det? Hoppas du får lite mer ro att hitta din energi när nu dagis funkar hyfsat. Mitt tips är att försöka strunta i vad andra (inkl eventuella dagisfröknar) tycker är lämpliga hämtningstider utan försöka känna efter vad du tycker är bäst. I efterhand konstaterar jag att det inte hos någon av mina två tonåringar finns något som helst trauma för att de ofta var sist på dagis. Barn vill ha föräldrar som lyssnar och bryr sig, om det kräver att föräldern är utvilad när man ses så är det bättre, det är min bestämda uppfattning. Hoppas du hittar energin så småningom!

Clara said...

Irene: ja, men hennes pappa var ju också hemma. Fortfarande inte särskilt vilsamt dock, Astrid vet ju inte att jag ska vila och Andreas ta ansvar! Just nu är hon inte så långa dagar på förskolan, men kanske blir det längre senare. Andreas jobbar 80% och kommer fortsätta med det, tack och lov :).

Sascha Ö said...

Fina du! Vad det låter välbehövligt med lite paus. Hoppas att den positiva vågen fortsätter och att saker bara blir bättre och bättre för er. Massa kramar

Maria said...

Jag har nyligen börjat följa din blogg och undrar vilken skola du går på? Det verkar härligt med alla olika praktiska moment!

Fraulein Skylvik said...

Vad roligt att höra att ni fick komma till en bra förskola som vet vad Astrid behöver! Synd bara att de drog in direktbussen härifrån. Hoppas att det fortsätter att gå uppåt för er. :)

juia said...

Hallå! Vet du några bra stickcaféer/stickhäng i gbg och var man kan hitta de? Vore så himla bra med tips. svårt o hitta tycker jag.

Manduzana stickar said...

Vad skönt att det har gått bra med inskolningen och att ni hittat en förskola som redan har "vanan inne".

Annika said...

Jag har inte läst här på bloggen på ett tag, och vad glad jag blir av att titta in och se att allt verkar gå så bra! Jag förstår verkligen att du behöver din ensamtid för att kunna vila på riktigt. Det är verkligen det jag känner att man saknar mest från att inte ha barn, all tid då man kunde sitta alldeles ensam med en chipspåse och göra precis vad som helst.