Tuesday, August 9, 2016

Tänk om det fanns ett system som faktiskt tog hand om sjuka människor

Så jag skrev i förra inlägget att jag inte får någon ersättning från Försäkringskassan längre, och jag tänkte att jag skulle utveckla det. För ett halvår sen ungefär gjorde jag en utredning som försäkringskassan ville att jag skulle göra. I den utredningen kom de fram till att jag har en hel del svårigheter just nu, psykiska och fysiska saker (får tex 38 graders feber, yrsel, illamående, kräkningar och frossa vid minsta psykiska ansträngning/stress) som gör att jag bör vara sjukskriven. Men de kom också fram till att jag kan fungera väl i ett litet tryggt sammanhang. Denna sista mening har Försäkringskassan tagit fasta på och bestämde att ett litet tryggt sammanhang innebär att jag ska skriva in mig på 100% på Arbetsförmedlingen och inte längre får någon ersättning från dom. Det är inte riktigt min tolkning av ett tryggt sammanhang om jag säger så. Min läkare fortsätter att sjukskriva mig för utmattningssyndrom även om jag numera inte har någonstans att skicka intyget. 

Så i våras stod jag där utan ekonomiskt stöd och utan stöd från sjukvården. Ja för min "vård" de senaste 1.5 åren har bestått i att testa mig igenom en rad med piller med varierande biverkningar och att stå i kö. Och sen stå i lite mera kö. Efter ett års sjukskrivning fick jag träffa en terapeut som efter ett par besök bedömde att jag var för sjuk för henne, ett halvår efter det har jag fortfarande inte sett skymten av någon annan psykolog eller terapeut. Jag undrar ofta hur det är tänkt att jag ska bli frisk?

Det här har ju inget med stickning eller sömnad att göra som den här bloggen annars handlar om, men jag vill dela med mig av hur dåligt hela systemet fungerar. Jag är ju knappast ensam om att ha så här mycket trassel med Försäkringskassan och vården. Hallå välfärdssamhället, vad hände? Tänk om det kunde byggas upp ett system som faktiskt tog hand om sjuka människor istället för att behandla oss som skit? Jag är övertygad om att jag skulle bli frisk fortare om jag slapp allt det här. Tänk om jag dessutom kunde fått hjälp någonstans istället för att bara hänvisas till mediciner (alltså mediciner är såklart bra de också, men jag hade gärna fått lite mer hjälp än bara dom), men en sån utopi vågar jag knappt drömma om.

Bild på mig när jag gör grimaser för att inte se stel ut på bild, men kan också tolkas som att jag skriker ut min frustration över försäkringskassan.

Nu behöver ni inte oroa er för mig, jag har mot alla odds börjat må bättre. Hade jag inte haft ekonomisk trygghet i form av min sambo hade jag förmodligen inte levt idag med den stressen det ger att vara sjuk utan inkomst. Men nu har jag tack o lov Andreas och vi har tillsammans kunnat bestämma att jag är sjukskriven ändå, även utan ersättning. Jag har också fått en riktigt bra handläggare på Arbetsförmedlingen som genom dem kan hjälpa mig att få grön rehab eller någon form av arbetsträning, vilket jag hoppas på att kunna börja med så smått under hösten. Hen har också förståelse för att mitt första mål är att hämta Astrid på förskolan. Det tar ca 20-30 min dit med kollektivtrafiken (pga hennes sjukdom går hon på en förskola som passar hennes behov och det gör inte de närmaste tyvärr) och jag har fortfarande inte orkat hämta henne själv. Ja så ni förstår lite vilken nivå jag ligger på, inte direkt anställningsbar riktigt än om en säger så. Men jag är på väg att bli bättre, och för första gången på över 1,5 år tror jag på att det är möjligt att fortsätta leva och må bättre. 

Nu får jag nästan aldrig negativa kommentarer här, men jag vill ändå be er att inte skriva några negativa kommentarer på det här inlägget. Skulle ni inte hålla med mig om något eller på något sätt ha en åsikt om min sjukskrivning så ber jag er hålla den för er själva, jag är så skör just nu så jag klarar inte av något sådant. Men det tror jag ni vet och förstår :). Precis som jag hoppas att ni förstår att det går att se glad ut på bild och samtidigt ha ett stort inre mörker. 

37 comments:

Anonymous said...

Med ditt fantastiska språk slulle du nog kunna skriva mycket mer än 'bara' en blogg. Styrkekram

Ethel said...

Jag tycker det är väldigt bra att du tar upp det här, även om din blogg som du säger handlar om stickning och sömnad. Det är viktigt att lyfta!

Jag kommenterar i princip aldrig på bloggen, men försöker kommentera på instagram. Men jag måste bara säga att jag är imponerad över att du ändå orkar allt du orkar. Det är inte lätt att ha energi att driva en blogg, än mindre när livet inte är "normalt". Jag är personligen väldigt glad att du delar med dig i både blogg och andra sociala medier, för jag tycker att du är fantastiskt kreativ och jag blir så inspirerad att börja sticka igen av dig! Till hösten har jag mina två första vuxenkoftor planerade och jag hoppas kunna våga mig på tvåfärgsstickade koftor nästa år, de du gör är så fantastiska så jag vill också kunna.

Massor med pepp till dig!

Marie said...

Hejja hejja! Jag förstår! Verkligen. Men jag förstår fortfarande inte hur det kan vara så oupplyst och hur oförstående samhället är runt psykisk ohälsa. Och kan dom inte se helheten? Både hur du mår och hur du är samt att du faktiskt har ett sjukt barn. Det spelar ju jättestor roll i hur man mår som mamma. KRAMAR

Anonymous said...

hej! blir ledsen för jag hör detta från fler och fler./Britta

Jennie said...

Det där suger så extremt mycket. Jag beklagar att du inte har fått rimlig hjälp! Jag har vart drabbad av utmattningssyndrom och depression, och jag lyckades få precis all den hjälp jag behövde. Typ ingen annan i min närhet har lyckats med den bedriften. Det ska ju inte vara en bedrift, det ska vara någon som ringer en istället för att en själv behöver ringa (!), det ska vara en myndighetsperson som kommer hem till en och fyller i alla jävla papper (!) och ger en klapp på axeln. Du ska va väldigt frisk för att orka va sjuk.

Svinbra att du mår bättre. Jag blir glad av att höra det <3

Anonymous said...

Jag kan varmt rekommendera grön rehab på Torstensgård i Åkered Göteborg! Gick där förra hösten och ska efter 1,5 år som sjukskriven börja studera snart.
Det är ett fantastiskt ställe med grupp på ca 9 personer. Där finns psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast. Erbjuder även bildterapi.
Min läkare skrev remiss till Multimodala teamet i Mölnlycke som gjorde en bedömning innan jag fick plats.
Lycka till
Pia

Lillstrumpan said...

Vad du är modig! Jätteintressant läsning. Jag som frisk fick plötsligt lite mer insikt i hur det är att vara sjuk. Önskar dig verkligen lycka till i fortsättningen!

Just nu stickar jag förresten hur din bok, vantar för alla årstider! Har just gjort klart Ivar och nu sitter Sigbart på stickorna. Väldigt rolig stickning, tack för det! 😊

Cecilia N said...

Det kan ju inte vara dyrare för "systemet" att ge dig hjälp än att snåla på den. Vare sig hjälpen består av pengar eller behandlingar.
Jag blir så besviken att systemet inte längre fungerar så bra som det gjorde "på min tid". Jag vill inte skämmas över att jag fick det du och andra borde få, men jag gör det.

Anonymous said...

Själv blev jag helt sjukskriven när jag blev gravid och sambon vart utan ersättning då han hamnat i fas 3. Detta ledde till att vi nu får socialbidrag. Inte är det roligt inte, men jag är tacksam för kommunens hjälp när försäkringskassan är assholes.
Du är inte ensam! STOR KRAM

anneliten said...

Jag undra lite hur en terapeut kan säga "du är för sjuk för mig" utan att säkra upp att någon bättre rustad kollega tar över - helt bedrövligt! Borde väl vara tjänstefel och yrkesförbud på den, eller?

Jag beundrar dig för att du delar med dig!

Annie said...

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! <3<3<3<3

Marika said...

Det är så konstigt att allt förnuft saknas i Försäkringskassans värld... och sen skyller de på lagar och paragrafer (som man skulle kunna tolka på annat sätt).
Och tyvärr är det som du säger, man får medicin (som självklart är/kan vara bra), men den där andra hjälpen man skulle behöva, den lyser med sin frånvaro.
Gott att höra att det ändå är på väg åt rätt håll. Ta hand om dig.

Anonymous said...

Jag har läst din blogg i flera år, men aldrig kommenterat.
Vad modig du är som skriver om det här! Det är fortfarande så skambelagt att vara deprimerad, utbränd, och andra psykiska åkommor. Och vägen till att få bort skammen är att vara öppen med det som du är. De enda som ska skämmas är försäkringskassan och vården, för att de inte förmår göra det de är till för!
Jag hoppas att du fortsätter på bättringsvägen, trots motgångar från samhällets uteblivna skyddsnät. Om några år ser du förhoppningsvis tillbaka på den här tiden som något jobbigt som stärkt dig, men framförallt som något som är dåtid.
Hälsningar från en Elin

Ilsefin said...

Styrkekramar! Jag har ock jag varit långtidssjukskriven och kämpat i det där träsket av känslor och myndighetsknasigheter. För mig ligger det bakom mig men jag känner verkligen med dig och tänker på dig!

redsilvia said...

Hi Clara, I'm sorry to hear that you've been so badly treated by the social security system there. I am very glad to hear that you have begun to feel better and just wanted to comment so that you know that people all over the world are sending you good thoughts. I love to see all the lovely things you create and share on your blog and little girl is lovely! Best wishes!

Elisabet said...

Kontakten med försäkringskassan är verkligen ett lotteri. Vid utbrändhet är behovet av behandling naturligtvis mycket individuell. Men själv tror jag på en kombination av samtal och fysisk hjälp. Jag gick hos en sjukgymnast som hjälpte mig att slappna av och att få känna mig buren. Parallellt träffade jag en samtalsterapeut. Kombinationen fungerade bra för mig. Men jag fick söka rätt på hjälpen på egen hand... Önskar dig verkligen ert bra sammanhang där du får läka.

Även om det inte alltid känns så, så går det att komma tillbaka efter stressyndrom, om än med vissa "ärr". Jag kommer aldrig tåla lika mycket stress igen. Vilket egentligen bara säger att det var på tok för mycket, under för lång tid, innan min kropp sa stopp.

Linnéa said...

Det är så hemskt att läsa om det du varit med om och jag hoppas verkligen att du får den hjälp du förtjänar. Styrkekramar!

Linda said...

Systemet är bra komplicerat. Det bygger på att man har en röst, men det är ofta det sista man har när man är mitt uppe i en sjukdomsfas eller en svacka i sin psykiska sjukdom. Och då förväntas det att man ska vara stark, försvara sig och ta en massa beslut. Oerhört orimligt!

Hoppas du, med stöd, lyckas trots Försäkringskassan och vården. Men fan vad illa det är att människor måste kämpa utan stöd från vård och myndigheter.

<3

Helga said...

Usch jag blir så trött på att det är så här för så många :( Jag hade tur att få träffa en terapeut efter en dryg månad efter läkarbesök med remiss. Hos henne (på min vårdcentral) fick jag sen gå ungefär 10 ggr och trivdes jättebra med det. Under våren beslutade dock politikerna i region Skåne att väntetiden efter en sån här behandling ska gå från 3 månader till 12. Så om en behöver hjälp innan det gått 12 månader efter avslutad behandling så får en vänta sig till vanliga psykiatrin eller skaffa hjälp privat. Suck! Snacka om att sparka på dem som ligger... Vad skönt att läsa att du trots allt detta ändå börjat må bättre. Jag håller tummarna att det fortsätter framåt!

Lina said...

<3

Anonymous said...

Jaa...det tog en del år för mig att bli frisk. Jag fick behandling (medicin och samtal), som hade både bra och dålig verkan. Tur å ena sidan, att jag fick nåt, men har i efterhand velat hålla mig ifrån det. Dels av de anledningar du beskriver, att all kontakt med vård och FK är mer kamp än hjälp, dels för att jag tycker mina problem med depression och utmattning har så mycket att göra med hur jag lever...det blir så personligt och skört. Ju bättre jag har mått, dess mer har jag följt min egen känsla av vad som är bäst för mig och då har det blivit ännu bättre. Jag har haft tur som haft stöd från mina föräldrar och min man. Det är klart att jag tycker behandling och hjälp borde vara självklart att få, men som det ser ut nu tycker jag också det kan göra läkandet svårare. Det är inte lätt att hitta en terapeut som kan hjälpa en på rätt sätt. Kampen och rådvillheten tycker jag också gör att man fokuserar så mycket mer på det sjuka och dåliga. Min erfarenhet är att det blir bättre och bättre, för att till sist bli bra, men att det tar mycket tid och är svårt att ha så mycket tålamod. Håller tummarna för dig och familjen, hejar på er! Kramar

Grahnslöjd said...

Hae bara en sak att säga efter att ha läst detta: fk kan slänga sig i väggen!! Och stor kram till dig!!

Anonymous said...

Jag blir så ledsen att det fortfarande ser ut så här för sjukskrivna. För ett par år sedan var min man i samma sits. Han blev utförsäkrad trots bra intyg från flera läkare. Han överklagade beslutet med hjälp av rättsskydd från facket och fick rätt efter 2 år. Fick då ersättning retroaktivt från försäkringskassan. Har dock full förståelse för att långt ifrån alla orkar med den processen och blir arg över att det ska behövas. Styrkekramar <3

Anni said...

Viktigt inlägg!
Viktigt att tala om att vårat samhälle inte alls tar hand om sina människor. Har ett barn som mår dåligt psykiskt. Och inte ens ett barn får hjälp hur mycket man än skriker eller gråter! Inte ens helt trasiga föräldrar får hjälp när man står hjälplös o ser på?
Skrämmande är det att ha upptäckt detta.
Kram till dig som också kämpar.

Karin said...

Tack för att du så fantastiskt bra belyser den omöjliga sits många hamnar i p g a sjukdom i dagens Sverige.Jag förstår precis din situation. Jag är själv långtidssjukskriven, och har efter flera år äntligen fått hjälp hos en psykolog. Har tidigare bara fått mediciner för att sedan få höra att jag är för frisk/för sjuk, att jag p g a sjukvårdens bristande resurser inte kan få vård (!) o s v. I andra änden sitter Försäkringskassan och lägger hela ansvaret på mig som är sjuk att börja arbeta igen, vilket leder till ny heltidssjukskrivning osv, osv....
Jag hoppas att du får möjlighet till en bra rehabilitering och att du får fortsätta att må bättre. Jag fortsätter att följa dig här på bloggen och på Instagram, du är en stor inspirationskälla för mig, och ditt leende kan verkligen lysa upp den gråaste av dagar, trots all smärta och ångest som gömmer sig bakom. Stor styrkekram till dig! <3

Sharon said...

I'm sending happy healing thoughts from Canada! You will get there :)

Jenny said...

Fy, jag blir så ledsen på systemet som inte SER människor utan bara räknar. Kram till dig!

Vill tipsa om en uppsats som en kompis till mig har skrivit om utförsäkring: "Sårbarhetskedjan: En feministisk studie av hur utförsäkring förkroppsligas när välfärden brister"

http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?aq2=%5B%5B%5D%5D&c=1&af=%5B%5D&searchType=SIMPLE&query=s%C3%A5rbarhetskedjan&language=sv&pid=diva2%3A950218&aq=%5B%5B%5D%5D&sf=all&aqe=%5B%5D&sortOrder=author_sort_asc&onlyFullText=false&noOfRows=50&dswid=-3974

Martha Joy said...

Jeg er glad for at du er bittelitt bedre, og håper du snart blir frisk. Det er ikke sånn velferdsstaten skal være, den skal hjelpe oss når vi trenger det, ikke trykke oss ned.

Anonymous said...

Det är ju så att samhället har fått in en miljon människor från alla håll o kanter som de faktiskt först värnar om därför kommer vi sk. svenskar i andra hand o det får vi leva med eftersom ingen vågar sätta ner foten, så lycka till 😊

Clara said...

Åh vad jag blir rörd av alla era kommentarer. Det är fint att många bryr sig, även om det är tråkigt att höra om er som är i samma situation. Vi är ju tyvärr alltför många.

Sista anonyma kommentaren blir jag däremot mycket arg över, du har inga som helst fakta som backar upp dig i detta eftersom det du skriver är totalt falskt. Du verkar ha fått din information från rasistiska sidor och jag råder dig att läsa på i det här ämnet med ett källkritiskt öga. Själv anser jag att vi måste hjälpa ALLA på bästa vis, alla som behöver hjälp, oavsett ursprung. Hoppas att du också inser det, för jag blir rädd över att du tycker att vissa människor ska prioriteras framför andra. Det är rasbiologi och rasism och inget annat.

sjusoverskan said...

Kram, har varit där själv men det var ett tag sedan och jag kunde vara hemma i två år tills jag kunde jobba igen. Denna sjukdom kan man inte forcera i.
Kram igen och ta hand om Dej!

Anonymous said...

Jag är så imponerad av dig. Både du och dottern är sjuk men du kämpar på och gör det bästa av er situation, vet inte om jag klarat det.
Ett tips från mig är att boogga mer, skriv av dig. Låt bloggen bli din terapeut, så att du får bearbeta det du behöver just då. Känns det svårt att göra på denna publika blogg så starta en ny, anonym!
Styrkekramar, du är cool! // Maggan

Emelie said...

Hej Clara!

När du skriver om att du får feber och yrsel med mera efter ansträngning, funderar jag på om du har fått ME (kroniskt trötthetssyndrom). Har du haft dessa symtom efter ansträngning i mer än ett halvår? Jag vill inte skrämma upp dig, och jag hoppas verkligen att det inte är detta, men om du vill veta mer:

http://www.rme.nu/om-me-cfs/diagnoskriterier

Om du känner igen dig, kan du antingen be din läkare remittera dig (eller skicka in egenremiss!!) till http://www.gottfriesclinic.se (ligger i Mölndal).

Kram!

Clara said...

Emelie: tack för din kommentar! Jag känner till ME och har funderat på om det är det jag fått. Dock får jag feber mer sällan nu, så jag vet inte riktigt. Men jag har det i bakhuvudet, ska prata med min läkare om det. Och hålla tummarna för att det inte är det, utan "bara" vanlig utmattning.

Anonymous said...

Du är bäst Clara! Så skönt att du ryter ifrån!! Verkligen en vidrig kommentar som låtsas va snäll :(
Fler kramar till dig!!!

Jenny Holmquist said...

Fina Clara! Du är så himla bra! Ingen ska behöva gå igenom det som du går ingenom. Ingen ska behöva stå ensam när samhället sviker. Tänker ofta på dig, tänker att det kunde ha varit jag.

Hoppas på bättring och att du får möta kompetenta och förstående människor!

Kram!

Unknown said...

Jag fick möjlighet att gå på grön rehab och det stärkte mig verkligen. Så otroligt skönt att träffa människor i samma situation och till slut faktiskt kunna skratta åt eländet tillsammans. Men det va en utmaning för mig att komma igång med regelbunden aktivitet, kom ihåg att ta hand om dig extra mycket och inte pressa dig själv. Två steg bakåt blir tre fram. Kram <3 /Bonnica