En vecka

Nu har hon funnits hos oss en vecka, och det känns helt orimligt att vi har kunnat leva utan henne innan? Jag var beredd på att den där moderskärleken kanske skulle dröja, men det gjorde den inte. Smash sa det bara, rakt in i hjärtat!

Det har verkligen varit en omtumlande vecka med mycket känslor. I fredags var vi på ortoped-undersökning eftersom de hört ett klickljud i Astrids höfter, och det visade sig att hon har lite för rörliga höfter. Förmodligen ett arv efter mig, jag hade också klickande höfter men fick aldrig någon skena som spädbarn. Men nu ska hon ha en plastskena + hängslebyxa i sex veckor så löser det sig förhoppningsvis, och även om det känns jobbigt så är det ju väldigt bra att det upptäcks tidigt och går att lösa rätt smidigt ändå!
Tack för alla peppande kommentarer på instagram, och för infon om hur det var förr med inpaketerade spädbarn i mycket klumpigare skenor. Astrid själv har inget emot skenan, det är nog mest vi föräldrar som tycker den är jobbig och lite ivägen. Särskilt som vi bara haft henne i blöja innan utan kläder, hud mot hud hela tiden.

Vad knäppt det känns att hon egentligen har beräknad födelse idag! Tur att hon valde att komma lite tidigare (vilket vi ju egentligen trott hela tiden) för jag fattar inte hur jag klarade mig utan henne innan!
Och en annan god nyhet är att amningen börjar fungera bra! Brösten spänner inte alls lika mycket längre, även om det kan rinna och spruta fascinerande mycket mjölk ur dem... Astrid har lättare att få ett bra grepp nu, och det känns så himla skönt.