Monday, January 28, 2013

Bäbisen kan väl komma bara lite för tidigt?

Graviditen fortskrider, och nu är jag i v35. Enligt räknaren här bredvid är det 34 dagar kvar, alltså bara lite drygt en månad! Om jag har tur kommer hen redan om två veckor, då anses fostret vara "klart" även om det verkar vara större sannolikhet att hen väntar till 40 eller till och med 42 (ve och fasa!) med att komma ut. För ja, jag hoppas faktiskt att hen kommer lite för tidigt. Inte så att det är farligt såklart, men att vänta två veckor till känns så mycket mer ok än fem (eller fruktansvärda sju) veckor.


För såhär är det, jag hatar verkligen att vara gravid. Jag är fruktansvärt avundsjuk på dom som känner sig som någon slags moderlighet personifierad, nöjda med sina kroppar och tillfreds med livet i största allmänhet.  Jag hatar precis allt. Först och främst illamåendet såklart, nu har jag mått illa i sju månader och även om det har blivit bättre så är det ett jävla helvete. Men jag hatar allt annat också, hur kroppen förändras utan att jag har någon kontroll över den, med medföljande andningssvårigheter, sömnlöshet, foglossningar och bara det där att jag känner mig så allmänt osmidig. Lägg till hormoner som rusar, att börja gråta över precis allt och på riktigt bli upprörd över saker som att Andreas lagt på för lite ost/gurka/whatever på kvällsmackan (varje kväll gör han två mackor som jag äter innan jag ska sova och de måste vara på exakt rätt sätt, och ja han är världens bästa). Eller typ börja gråta för att toapappret är slut och jag inte orkar ta ner en ny rulle för att det är så jobbigt. Väldigt långt från mitt vanliga beteende, och samtidigt som jag blir upprörd/ledsen inser jag det absurda i situationen men kan inte göra något åt det! Känslorna är bara så himla starka. 

Dessutom har jag blivit extremt introvert, stannar absolut helst hemma själv och gör ingenting istället för att träffa folk. Samtidigt som jag då känner mig väldigt ensam för att jag, tja helt enkelt inte träffar någon (eftersom jag inte orkar/vill). Jag är ju något av en ensamvarg även utan graviditet, och tydligen är det inte ovanligt att bli ännu mer inåtvänd under graviditeten, det har som allt annat med hormoner att göra. 

Obs! Med allt detta sagt så är jag såklart glad att jag är gravid, och längtar ihjäl mig efter barnet. Men det är ju barnet jag vill ha, inte graviditeten. Och jag lider verkligen med alla ofrivilligt barnlösa, av någon anledning har jag alltid trott att jag också skulle vara en av dem som inte kunde få barn. Nu var det inte så, och jag skulle kunna gå igenom tusen resor värre saker för det här barnets skull. Men det hade varit jävligt gött om den där moderliga gudinnekänslan kunde infinna sig också. Litegrann i alla fall. 

12 comments:

PetraO said...

Kram till dig och hen!/ Petra

Medea said...

Kramar till dig! Vad var det du skrev "Moderliga gudinnekänslan". Nåja, jag har varit gravid fem gånger och speciellt gudinnelik har jag nog inte känt mig. Speciellt inte de sista veckorna när man är stor, otymplig och bara vill att allt ska vara över.
Önskar er all lycka och att du snart blir av med ditt illamående och får en liten skrikhals (bara lite skrik...) att gosa med.

Medea said...

Glömde skriva att du är superfin!!

Tant Kofta - Lotta Blom said...

Så var det för mig också, inget roligt alls att vänta barn. Men sen när ungen kommer är det värt allt!
Många hej fr. Tant Kofta

The Wishful Tinker said...

Du behöver inte förklara dig, det är helt och fullt tillåtet att beklaga sig under en graviditet :) / mvh en ofrivilligt barnlös

eddy said...

du är stark du! all lycka clara

Anonymous said...

Jag vet inte om det är någon hjälp men jag är tycker det hjälper att tänka på det så här: Kroppen är finurlig och har genom allt obehag lyckats få dig gott motiverad att genomgå själva födseln och det är ju egentligen toppen. Första gången så hade jag också den där vanmaktskänslan för att jag inte orkade/klarade att göra allt jag vanligtvis gjorde och då blev det massor av tårar. Nu håller jag på att ruva på nummer tre och har bara förlikat mig med att gå in i den där graviditetsbubblan du beskriver. Lyckligtvis glömmer man fort alla besvär man hade för annars hade det ju inte blivit några brorsor och syrror här i världen. Lycka till med slutspurten, det går.
Pernilla (som läst din blogg så länge att jag ibland luras att tro att jag känner dig)

Clara said...

Tack alla! Det är skönt att veta att det finns fler som inte heller gillar att vara gravida. Hur syskon blir till är just nu det absolut största mysteriet för mig, men en glömmer väl som ni säger...

Susanna Martelin said...

Jag tycker att det är befriande att läsa om någon som vågar beskriva sin graviditet för vad den verkligen är. Jag tror att kvinnor ofta känner sig pressade att känna sig sådär gudinnelika och fantastiska och att allt ska vara så djävla underbart hela tiden att de inte vågar säga att allt är skit. Heja dig, snart kommer bebisen ut och då får du tillbaka din kropp!

Knitting Emma said...

Äsch, jag tror det är en myt med underbara graviditeter. Eller efterhandskonstruktioner. Däremot verkar det vara tabu att beklaga sig.

Sista graviditeten, sista graviditetsveckan, gick jag på polarn och pyret för att köpa lite saker till bebisen. Kassörskan tittade på mig med ett milt leende och undrade hur det kändes, och jag bräkte bara ut "För j*vligt". Jag orkade inte maska in det i lull-lull-ord.

Du har för övrigt en riktigt fin mage! Lycka till!

TokTova said...

Jag hade kunnat skriva det här inlägget. Jag avskyr också att vara gravid. Du behöver absolut inte ha dåligt samvete för detta eller förklara dig. Men det värsta var nog alla andra gravida runt omkring mig som mådde så himla bra. Det var sjukt provocerande...

Anna Martina said...

Tycker det är väldigt bra att du skriver om hur du upplever graviditeten och inte "låtsas" att det är så underbart och fantastiskt som det framställs i media och på många mamma-bloggar. Det är skönt med den ärligheten!