Bäbisen kan väl komma bara lite för tidigt?

Graviditen fortskrider, och nu är jag i v35. Enligt räknaren här bredvid är det 34 dagar kvar, alltså bara lite drygt en månad! Om jag har tur kommer hen redan om två veckor, då anses fostret vara "klart" även om det verkar vara större sannolikhet att hen väntar till 40 eller till och med 42 (ve och fasa!) med att komma ut. För ja, jag hoppas faktiskt att hen kommer lite för tidigt. Inte så att det är farligt såklart, men att vänta två veckor till känns så mycket mer ok än fem (eller fruktansvärda sju) veckor.

För såhär är det, jag hatar verkligen att vara gravid. Jag är fruktansvärt avundsjuk på dom som känner sig som någon slags moderlighet personifierad, nöjda med sina kroppar och tillfreds med livet i största allmänhet.  Jag hatar precis allt. Först och främst illamåendet såklart, nu har jag mått illa i sju månader och även om det har blivit bättre så är det ett jävla helvete. Men jag hatar allt annat också, hur kroppen förändras utan att jag har någon kontroll över den, med medföljande andningssvårigheter, sömnlöshet, foglossningar och bara det där att jag känner mig så allmänt osmidig. Lägg till hormoner som rusar, att börja gråta över precis allt och på riktigt bli upprörd över saker som att Andreas lagt på för lite ost/gurka/whatever på kvällsmackan (varje kväll gör han två mackor som jag äter innan jag ska sova och de måste vara på exakt rätt sätt, och ja han är världens bästa). Eller typ börja gråta för att toapappret är slut och jag inte orkar ta ner en ny rulle för att det är så jobbigt. Väldigt långt från mitt vanliga beteende, och samtidigt som jag blir upprörd/ledsen inser jag det absurda i situationen men kan inte göra något åt det! Känslorna är bara så himla starka. 

Dessutom har jag blivit extremt introvert, stannar absolut helst hemma själv och gör ingenting istället för att träffa folk. Samtidigt som jag då känner mig väldigt ensam för att jag, tja helt enkelt inte träffar någon (eftersom jag inte orkar/vill). Jag är ju något av en ensamvarg även utan graviditet, och tydligen är det inte ovanligt att bli ännu mer inåtvänd under graviditeten, det har som allt annat med hormoner att göra. 

Obs! Med allt detta sagt så är jag såklart glad att jag är gravid, och längtar ihjäl mig efter barnet. Men det är ju barnet jag vill ha, inte graviditeten. Och jag lider verkligen med alla ofrivilligt barnlösa, av någon anledning har jag alltid trott att jag också skulle vara en av dem som inte kunde få barn. Nu var det inte så, och jag skulle kunna gå igenom tusen resor värre saker för det här barnets skull. Men det hade varit jävligt gött om den där moderliga gudinnekänslan kunde infinna sig också. Litegrann i alla fall.