Sliten är bara förnamnet. Den här hösten alltså, den har varit så fullbokat så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mest roliga grejer, så det är ju lite av ett lyxproblem, men de senaste dagarnas trötthet får mig att bara vilja gråta hela tiden. Nu ska jag inte boka in mer grejer, inte ens roliga saker, varje dag efter jobb och skola är det bara att åka hem. Vara hemma. Jag älskar ju att vara hemma, behöver vara hemma mycket. Blogginlägget igår såg så lyckligt ut, kände att det var lite falskt... min söndag var nämligen allt annat än lycklig, min ibs-mage ballade ur och jag hade svår magknip hela dagen.
Alltså, hur sjutton orkar ni som har barn? Hur hinner ni? Det övergår mitt förstånd. Jag hinner liksom knappt se till att jag själv får lagat mat i magen.
11 comments:
jag brukar säga att jag skall bli hundra annars kommer jag inte att hinna allt jag vill.
med hej fr. Tant Kofta
Ja, hur hinner vi? Det gör man inte. Jag har barn, men noll socialt liv, för jag orkar inte. Jag har också ett ostädat hem, gick till jobbet med omaka strumpor i morse och sover alldeles för lite. Allt för att kunna sitta i soffan och sticka i alla fall ett par timmar varje dag, och kanske orka sitta vid symaskinen någon gång då och då. Sen sover jag i och för sig aldrig längre än till sju numera, vardag som helg.
Det brukar jag också undra, hur sjutton hinner folk ha barn alltså?
Hoppas din mage är bättre nu!
Att ha barn GER också en massa energi och glädje, även om det tar lite tid från annat som man gjorde förr. Typ ligga och läsa DN i sängen till kl 14. Det går inte nu...
:-))
Jag kände mig väldigt ofta sönderstressad av allt jag ville göra innan jag fick barn - även av det roliga, jag till och med struntsaker som att klippa naglarna. Nu har jag en pojke och jag hinner absolut inget mer än det nödvändigaste. Det konstiga är att det inte stressar mig längre. Jo, ibland ska jag erkänna att det gör det men så tänker jag att vad kan vara viktigare än att vi hittar hans röda leksaksbil, just den där med eldflammor på huven? Eller att vi bygger en leksaksfångare av lådor och filtar? Så jag minimerar mitt sociala liv, är tillräckligt bra på jobbet, tillåter mig vara lite lagom soffpotatis. Jag suckar lite över oredan i mitt hem. Jag måste bara sticka lite när barnet äntligen somnat. Förut avskydde jag den här typen av kommentarer från alla frälsta småbarnsmammor och nu skriver jag det själv. Förlåt.
Denice: Det låter ändå rätt bra. Mer att göra, men mindre stress över det :)
Anonym: Jag får hopp av din kommentar!
Men du, vi hinner inte, vi orkar inte och vi är ständigt efter på någon front. Med barnen, vännerna, jobbet, självet och så den där relationen som man ju skulle ta hand om.
Det man däremot kan hoppas på är att det blir bättre. Barnen växer, tiden går och förhoppningsvis kanske någon slags balans vill infinna sig.
Kör på julgranskulorna;) och jag är inte fullt så bitter som jag låter.
Kram
/Lina
Ibland orkar man inte... Då får man helt enkelt sänka sina krav och blunda för disk och dammtussar. Min son, som är tio, är väldigt bra på att uppfatta när jag är trött och då brukar han krama mig och så känns allt bättre!
Tänker på dig och din mage... Åh, jag vet hur det känns... Du har säkert provat en massa olika saker redan...men ville bara tala om att för mig hjälper det att låta bli bröd. Ibland vill man ju ha bröd i alla fall och då kan det funka lite bättre om brödet är rostat. Har du testat det? Jag brukar baka ett slags bröd av sötmandel och då håller sig min mage lugn och jag slipper det o u t h ä r d l i g a knipet.
Passar på att fråga... Visst har du stickat en del i Kampes? Jag gillar det jättemycket men tycker samtidigt att det är lite sticksigt. Hur gör du för att få det mjukt? Går det ens?
Älskar din blogg! Inte minst för ditt supersöta leende!
Ha en riktig myskväll nu!
jag har ofta stressat mycket. å ena sidan hatade jag det, men å andra sidan kunde jag inte släppa det. ville egentligen bara ta det lugnt, pyssla och mysa...men varje gång jag såg nåt problem jag kunde lösa, eller nåt sammanhang där det behövdes initiativ, kastade jag mig in i det med liv och själ. blev riktigt deppig för kanske 5-6 år sedan. då blev lösningen att minimera precis allt som skapade stress. kunde knappt göra nånting. sen blev jag långsamt friskare. senaste åren har jag inte varit depp alls. men i samma takt som jag blev bättre, kom stressen tillbaka. i somras toppade det, och jag blev rädd för att bli sjuk och deppig igen. livrädd. sånt är ju hemskt. så jag har börjat tänka om. har funderat på varför jag kastar mig in i precis alla situationer och blir så stressad. varför jag ger så mycket av mig själv. svaret som just jag hittade, var att det har med samhället att göra. vi ska hela tiden effektivisera, arbeta och dra vårt strå till stacken. om man är en underdog som jag (kvinna och arbetarklass) är det nog lätt hänt att man stressar sönder sig då...jag försökte på något sätt legitimera att jag finns till och tar plats, genom att göra allt perfekt och bra. vilket såklart är helt onödigt egentligen. och på något sätt har stressen släppt lite med de tankarna.
Alla andra föräldrar har svarat så bra att jag nog mest nickar och håller med... men för att lyfta fram några av de positiva sidorna lite mer så kan då iaf jag inte minnas när jag hade långtråkigt senast eller när jag senast kände att jag inte hade ngt att göra. <3
Tror jag ska satsa på tant koftas mål jag med!
Clara, det är ljuvligt att ha barn. Urjobbigt o underbart. Men då ändras fokus alldeles av sig själv. Prioriteringarna ändras automatiskt. Vissa saker man gjorde utan barn trillar bort. Andra kommer till. Visst, inte lika mkt sticktid, men desto roligare när man hinner. Och hur kul är det inte att sticka små barnkläder som går busfort?
Dessutom; om båda föräldrarna arbetar 75 % o man tänker igenom sin ekonomi så räcker tiden.
Du fixar det så småningom. Ha det fint.
Post a Comment