Så häromdagen bestämde vi oss för att inte åka. Det är så skönt att ha tagit det beslutet, men samtidigt kan jag inte hjälpa att jag direkt känner mig så dålig och feg. "Alla andra" verkar ju klara av att fortsätta sina liv precis som vanligt, åka bort och göra grejer. Inte jag. För mig är det fortfarande ett äventyr att åka ner till centrala Göteborg (det tar ca 10 min med spårvagn från vår lägenhet) eller ta en längre promenad. Efteråt är jag helt slut.
Men jag måste komma ihåg att för bara två månader sen vågade jag mig knappt utanför dörren själv, och det gör jag nu helt utan problem! Det går framåt. Jag försöker utmana mig själv i lagom takt, men satan i gatan vad svårt det är att inte jämföra sig med andra.
13 comments:
Hej!
Jag tänkte bara berätta att jag kände precis likadant när jag var hemma med min son.
Det är inte alls konstigt eller fel, och du är inte feg!
Jag vågade knappt åka buss och att åka tåg 30 minuter till Stockholm var det inte tal om.
/Rebecca
Så BRA at du gjør som du kjenner er best for deg! Og fint at du forteller om det også, jeg skal huske på denne når jeg selv er i samme situasjon om noen måneder :)
Helt ok att säga NEJ! Gör det som är bäst för Dig!!/Anita
Vill ge mig till känna och säga att du har en väldigt fin blogg!
Tycker du är väldigt klok som utmanar dig själv i lagom takt, det finns så många tankar/idéer om hur man ska vara och göra som mamma (och pappa). Tror helt klart det blir bäst om man gör det på det sätt man mår bra av själv.
Klokt av dig att ta det där beslutet. Nu har ju inte jag barn eller så men jag har ändå problem med att ta mig iväg någonstans ensam, jag tycker att det är lite obehagligt. Jag har lärt mig med tiden att det är jättebra att utmana sig själv, men med små steg. Det är bara dumt att dra på allt för stora växlar. Och du har ju kommit en bra bit på vägen på bara två månader!
Bra beslut! Känner igen mig så väl i dina tankar. Att alla verkar vara på benen så fort, alla verkar älska bebislivet, alla verkar kunna fortsätta som vanligt nästan direkt osv. För mig har det aldrig känts så. Det tog cirka fyra-fem månader innan jag började känna mig lite mer bekväm med att ge mig ut på äventyr. Ännu lättare blev det när han började äta mat på dagen. (Fast vi åt alltid hemma. Sen gav vi oss ut.) Det var inte så att det vände från den ena dagen till den andra utan jag lärde mig gradvis som du skriver. Och jag gör det fortfarande. Jag är fortfarande väldigt trött när vi varit ute på äventyr men lyckligtvis överstiger (för det mesta) glädjen ångesten nu! Kram
Fin Astrid!
Jag tycker du är jättebra som inte är ute och flänger, och känner efter vad du orkar och vill!
Ha förtröstan det finns fler som du! Nu är mina barn tonåringar men jag minns det som igår. Kunde aldrig förstår hur alla andra orkade med allt flängande, trivdes själv bäst på hemmaplan den förta tiden, dvs. månader . Såg inte vitsen med det heller, barnen trivs ju bäst i trygg miljö. Sen plötsligen känna man att man vill ut igen. Så ta det lugnt allt är i sin ordning.
Ojoj, jag håller med dig. Jag hade också svårt att njuta av bebislivet den första tiden, och hade jättesvårt att hitta min plats bland alla "lyckliga" mammor. Nu i efterhand kan jag ju inse att jag är ingen bebismamma, men också att den tiden var så kort så jag hade inte behövt oroa mig så mycket. Du är bästa mamman för ditt barn, och det är bara du som känner vad ni två behöver. Är det lugn och ro, så är det ska vara! Bra att du vågar sätta stopp.
Clara! Du er ikke alene. Jeg har knapt vært ute av døren med noen av mine barn før de var tre måneder, og med sønnen min måtte min far komme og kjøre oss når vi skulle veie ham, ti minutter unna med sporvogn, i flere måneder. Men, det er jo mye morsommere om man kan være litt ute, så vel verdt å utfordre seg selv i lagom takt :)
Glöm allt vad man tror man bör göra!! Denna tid med lilla Astrid och din nya mammaroll får du aldrig igen. Ta vara på den utifrån dig själv!
Jag känner sååå väl igen mig! Jag tycker fortfarande det är ett stort (och besvärligt) äventyr att ta mig till BVC... Än mindre några längre resor. Vår BVC-sköterska sa när hon kom på hembesök efter Algots födelse att man fick/skulle sitta i soffan i tre månader. Och tja, det kan vara den enda punkt hon har riktigt rätt faktiskt ;) Dessutom hör jag så många andra i min närhet som tycker likadant det är inte mysigt/roligt/lätt som en plätt - inte alls! Ta det i din takt, det är rätt takt för er.
Tack för allt er stöd och pepp! Jag svarar inte på alla kommentarer här för det blir för känsligt för mig, men jag blir så sjukt stärkt av era kommentarer. TACK!
Post a Comment