Varje år under hela mitt liv (utom en gång när jag var fyra år och hade feber och året när jag bodde i Spanien) har jag gått med Röd Front på 1:a maj. I år hade jag sett fram emot att föra traditionerna vidare till Astrid, men nej, vi orkar inte. Det här skrikandet tar knäcken på mig, så vi nöjer oss med att sympatisera hemifrån. Nästa år, då ska vi demonstrera igen!
Bilderna är från förra året, på mig och Andreas, min mamma och hennes bästa kompis och så pappa på nedersta bilden. Familjetradition som sagt, bara min syster som numera bor i Stockholm som saknas!
5 comments:
Så fina bilder, man verkligen känner glädjen!
Vill bara säga att jag lider med er, vi hade lika med vår lille, han var så ledsen och skrek massor sin första tid i livet. Men vi bar och bar (i sjal) och tröstade och var nära konstant och sen en dag så slutade det bara. Nu är han en alltjämt glad och mycket trygg liten herre och den där jobbiga tiden känns väldigt långt bort! Styrkekramar!
Måste säga en sak till. ;) Jag tror att en av anledningarna att han blivit så glad och trygg är att vi burit och haft honom nära konstant, kanske hade vi inte gjort det lika mycket om han själv inte "krävt" det. Det brukade jag trösta mig med när det var extra tungt. Och var fina ni var i Zaran! <3
Vad tråkigt att missa något du sett fram emot, men det är ju helt förståeligt att inte orka allt när man har en liten bebis (skrikis eller ej). Själv missade jag första majfirandet ifjol av olika anledningar, men nu har jag just kommit hem efter att ha tågat med Samling Vänster. Glad första maj på er!
Ida: Vet du jag tror precis som du! Känns skönt att höra om någon annan som haft skrikproblem och burit och burit. Jag är faktiskt glad att hon inte gillat vagnen också, så att vi upptäckt sjalar istället! Men jävlar vad jobbigt det är när de skriker alltså. Håller tummarna för att det snart går över.
Tyg och otyg: vi kom faktiskt iväg tillslut! Det trodde jag aldrig, men det gick faktiskt bra. Nästan ingen skrik :)
Vilka härliga bilder, och vad skönt att höra att ni hade en fin Första Maj och kom iväg ändå.
Vår son skrek också mycket, ville alltid vara nära och fick bäras hela tiden (och ammas igenom hela hans första demonstrationståg), men jag tror precis som Ida att det har gjort honom tryggare att vi lyssnat på honom och haft honom nära när han velat det, även om det var jobbigt då.
Bara en Första Maj senare känns det redan långt borta, nu när han är så stor att han själv höjer näven i Internationalen.
Post a Comment