Jag önskar att jag var en lugn och trygg mamma. På sätt och vis är jag kanske det, jag känner mig helt redo för att få barn och det ger ju en viss trygghet. Jag vet att jag kan ta hand om henne. Och nu är jag trygg i allt som har med amning att göra, vilket är väldigt skönt! Men på så många andra sätt är jag så nervös och orolig. Det svåraste för mig är att komma ut med Astrid. Utanför dörren alltså, på promenader osv. Jag har gjort det ett par gånger, men efter varje gång är jag helt slut psykiskt. Ska vi passa en tid eller åka spårvagn måste Andreas vara med, och som tur är eftersom han har ett flexibelt jobb så har han möjlighet att vara det.
Egentligen tror jag att det här är helt normalt, det verkar som att de flesta krisar på något sätt när de får barn. Jag kämpar för att inte anklaga mig själv för mycket, men vad svårt det är! Som vanligt är det så lätt att jämföra sig med andra, och som vanligt är det omöjligt att veta vad för andra saker de kämpar mot som inte jag vet om.
Att få barn i slutet av februari är också toppen på alla sätt utom ett, nämligen att ljuset kommer tillbaka. För många innebär det mer energi, men inte för mig. Jag blir så galet trött varje år vid den här tiden, och i kombination med sömnbrist p.g.a. bäbis som vill äta hela tiden är jag inte direkt på topp.
Det är ju väldigt skönt också att det inte längre är tabubelagt nuförtiden att må dåligt som nybliven förälder. Jag är inte så orolig för min egen del, tänker att det går över och gör det inte det så finns det hjälp att få (under graviditeten träffade jag psykologen på min MVC som var toppen). Och på det stora hela mår jag mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra!
11 comments:
Heja dig! Jag tror du är en jättebra mamma och du verkar så medveten om dipparna man kan hamna i och du vet var du kan få hjälp om det blir övermäktigt.
Styrkekramar från mig som inte har barn, men som är ny i en ny yrkesroll och tycker det är läskigt.
Vad stark du är som vågar vara svag! Det är helt normalt det där, en kombination av hormoner som går ut på att skydda din lilla för stora stygga världen och alla dess faror och av att du just klivit in i en ny roll som förälder. Det är stort och läskigt. Och det är ok att vara i sin lilla bubbla och dippa litegrann. Med det sagt, öva på att vara ute litegrann under trygga former. När hon är nyammad och nybytt är ett bra tillfälle. Om det känns jobbigt att dra fram vagnen, ta henne i sele eller sjal. Se till att inte ha någon tid att passa. På så sätt gör du det på era villkor och skapar inte en situation som kan bli ångestfylld och då betydligt svårare att bryta. Jag hade likadant med mina barn och jag isolerade mig mycket mer än vad jag borde ha gjort. Så mitt tips är just det. Öva under trygga former och utan måsten.
Jag tyckte att det blev lättare när den värsta natt-ätar-perioden var över. När man började få sova 4, 5 eller kanske t.o.m. 6 timmar i sträck började man känna sig lite mer som en människa! :-)
Ta det lugnt, stressa inte fram något utan ta saker i den takt som känns bra för er!
Tack för era kommentarer! De stärker!
Therese, din kommentar träffade rakt i hjärtat. Känns så skönt att höra om någon mer som också tyckt samma sak var jobbig! Jag är rädd att isolera mig, så jag försöker öva just när hon är nyammad och nybytt, och ibland i sele vilket ju faktiskt är mycket smidigare. Tack och lov att jag har en kille med flexibelt jobb så att jag kan öva tryggt och slipper passa tider själv!
Sara: Ja, jag hoppas att det blir bättre snart, jag får max sova 2-3 timmar i sträck och det känns ju lite omänskligt.
Det ÄR omvälvande att få barn, hur lugn och förberedd man än känner sig innan. Väldigt mycket ställs på sin spets och man får uppleva saker och reagera på sätt man aldrig trodde att man skulle få göra <3
Så ja, våga söka stöd och hjälp hos de som är dig nära om du känner att du behöver!
Håller helt med Therese där om att ta det lite pö om pö, ett säkert steg åt gången, lagoma utmaningar. Typ börja med en vända runt kvarteret nån gång när hon ändå sover i sjalen? (har du kläder som räcker runt er båda behövs ju i princip bara mössa på Astrid nu när det är lite varmare)
Clara, du är inte en onaturligt nervig mamma- du är klok!
Det är en grymt stor förändring att ha en liten bäbis liv i sina händer. Att bli den som är så viktig för ett litet liv. Det är nog den känslan som är svårast att förstå innan; Den vilda paniken som vävs ihop med den stora kärleken till en tjock dimma som ligger som en täcke över hela ens medvetande.
Ta små steg. Lyssna på dig själv. Ställ inte så stora krav på dig själv. Att komma utanför huset och passa tider är liksom miljoner gånger svårare att lära sig hantera än att amma (och då är ju inte det lätt alla gånger direkt).
Du är klok som en bok, var stolt över det. :)
Grattis till underverket! Man blir trött, tröttare än man trodde fanns! Glöm inte att "sova middag" när din dotter sover, strunta i disk, stickning eller annat, sov när hon sover, eller sov när din man kommer hem, 20 minuter gör underverk! Rädd och orolig blir man också, gör korta utflykter, bara för att få frisk luft. Å glöm inte njuta, av mjuk hud, knasiga ljud och ett barns kloka blick......
Jag tycker du verkar ha full koll! Du vet innerst inne att du verkligen inte är ensam om att känna så här - för det är du självklart inte heller. Tveka inte att ta hjälp om du gräver ned dig i tankarna men ha verkligen inte dåligt samvete över något. Om inte DU mår bra så mår inte Astrid bra - så är det!!
Man ska ju inte jämföra sig med andra, alla är olika och alla barn är olika. En del söker sig utåt och går till öppna förskolor och cafeér ett par veckor efter baby kom.
Själv tillbringade jag 3 månader med att lära mig vara mamma och att amma och mata upp min dotter för att ge henne en bra start på livet. Egentligen först vid 5 månader började vi besöka sångstunder och babysim och sådant.
Sov när hon sover. Och som nån ovanför skrev - börja försiktigt. Ibland kommer man bara runt kvarteret och vänder hem igen... ibland blir det en längre promenad!
Ha det fortsatt bra - du gör allt rätt!!
Ett råd som jag inte då visste var så riktigt och viktigt:
Sov när barnet sover!
Funkar inte sömnen för mig funkar ingenting. Jag menar ingenting.
Skit i hur man skall vara, för din baby är du viktigast. Det enda viktiga.
Frisk luft och att titta på saker är jättekul, men bara om mamman är glad.
Februari suger jättehårt. En får bara hålla i tills det blir bättre.
En kan ha som mål att komma utomhus, typ ner på gården, och bara sitta en liten stund i utomhusljuset. Räcker längre än en kanske kan tro.
Tider att passa går bort, stämma träff och/eller fika på olika ställen kanske är kul om ytterligare ett halvår, eller inte.
Skönt att du har ngn att vända dig till om du behöver, men ta dig själv och dina styrkor och svagheter som de är. Njut och var glad för de saker som är bra, skit i de dåliga.
Du är bäst.
/Anna
Inte lätt för en icke-förälder att råda, men jag måste bara skriva hur glad jag blir av att läsa alla peppande kommentarer. Det känns som att när det gäller barn och föräldraskap så har alla en åsikt om hur det "ska" vara som de gärna mer eller mindre oombedda sprider omkring sig, och det har nog sällan eller aldrig hjälpt någon.
Det låter klokt som flera föreslagit att "öva" i små steg på att komma ut. Jag är säker på att ni klurar ut det där i sinom tid. Kanske känns det lättare när det blir varmare och man inte behöver krångla med så mycket ytterkläder till er båda heller.
Jag känner så väl igen mig i den rädslan. Det hade jag inte trott om mig själv, 37 år gammal, jobbat jätte mycket med barn, tio syskon osv, jag trodde inte jag skulle nojja över att gå ut... Men jag var skiträdd ärligt talat. Min man fick följa med och kunde inte han föredrog jag att va inne. Men jag insåg liksom du att det nog är bra att komma ut lite. Dessutom var min lilla Bubbla lite gul, så hon behövde komma ut i solen. Jag gick korta turer och framförallt inte under stress eller press. Första gången jag skulle åka iväg med henne själv, på tåg (dock bara på 1 timmes resa) var jag helt ur gängorna. Men det gick bra :-)
Så det kommer lösa sig, din Astrid är så liten ännu och snart kommer du inte kunna låta bli att gå ut och gå...snart är ju våren faktiskt här på riktigt!!!
Stå på dig och tro på dig själv och tro inte att du är ensamen om rädslan över att gå ut själv med ett spädbarn.
Post a Comment